torsdag 24 april 2008

Guds "Borta med vinden" slår ALLT!

Innan jag tog steget och blev en personlig kristen, anade jag en...superkraft,
intelligens...men en personlig Gud, det var på något sätt svårt att tro på. Men ända sen jag var liten trodde jag på Något...
När jag sen blev en personlig kristen vid 25 årsålderna, slogs jag av en hemkänsla, där jag bara visste att jag visste att jag kommit rätt i tillvaron. Gud fanns, Jesus fanns och jag fanns till av en alldeles underbar orsak, för att leva i en djup och innerlig gemenskap med denna familj, som jag sedan långt efteråt har förstått att Gudomen längst därinne är; en familjekonstellation. Hela bibeln är är enda familjeföljetong, familjebok, som börjar med perfekt gemenskap, följs snabbt av uppror och skilsmässa, diverse dramatiska skeenden mitt i, där Gud handlar i trofasthet och i allt visar vilken fntastisk Pappa och Gud han är, och slutar i ett fantastiskt crescendo, där Guds barn till sist kommer i mål, med sin Familj, i sin fulla härlighet. Vilken FANTASTISK Gud vi har, som till 100% har haft kontrollen från början till slut, där hans djupaste syften med oss hela tiden verkat där i bakgrunden.



Jag ska nu försöka beskriva, på mitt personliga sätt, denna den mest fantastiska familjekärlekshistoria, som någonsin utspelats sig, som slår "Borta med vinden" med HÄSTLÄNGDER. Jag lovar. Lyssna!

Jag förstår när jag läser bibeln, att den här jorden skapdes och gavs i människans hand för att tas om hand och vårdas, skötas om, tillsammans med sin Skapare, där fullständigt beroende av denne Gud och Far skulle leda henne i hennes val, men någonstans på vägen blev det totalt fel...
Någonstans ville hon inte riktigt spela med, och vara den deltagare, som Gud behövde, för att det skulle bli bra. Hon var ju tänkt att MED sin Skapare fungera som ett team. Han skulle vara Gud, Pappa, den som visste på vilket sätt allt skulle skötas, och människan skulle som hans barn, titta och lära, främst av Sonen som fått äran att skapa allting, som den Förstfödde, och göra likadant som Honom.
Beroende av Sonen, skulle hon med Honom fungera som det barn hon var till sin Far! Tillsammans skulle dom bilda det ultimata "familjedreamteamet"!

Men hon ville inte...samspela. Människan satte sig på tvären, valde att gå sina egna vägar istället, bygga sina egna imperium, göra sig själv till gud, bli som gud, och tappade därmed sin kallelse till innerligt beroende i en djup gemenskap, att vara vårdare och förvaltare åt sin Far och Gud.
Hon valde istället att följa en annan makt, en fiende till Gud, som viskade härliga löften i hennes öron, hur hon kunde själv, var lika duktig minsann som Gud...behövde honom inte, hon lyssnade och trodde, och tappade sin gudomliga destination. Fullständigt. Avklädd stod hon plötsligt där i den underbaraste av lustgårdar, avklädd sin härlighet, och tom på insidan. Hennes nej, orsakade det mest tragiska ögonblicket i historien som kallas för syndafallet.

Hon föll från himmelsk härlighet, med sitt hjärta och sin själ i Faderns omedelbara närvaro, i gemenskap, kärlek, frid och frihet, till mörker, jordbundenhet, förslavning, ensamhet, sjukdom och brist. Ljuset slocknade när människan övergav Gud. Istället för att hon hade allt gott i överflöd, fick hon nu uppleva brist, brist på allt, utlämnad till sig själv, till sitt eget förnuft, sina fysiska sinnen, begränsad, stod hon där ensam...naken.

Men Gud visste att kärleken aldrig kan tvingas fram, utan att den handlar om ett personligt beslut, där båda parterna vill överlåta sig till varandra, och människan hade valt att gå en annan väg. Gud hade skapat henne med en fri vilja. Gud ville, människan inte...
Så han såg henne och sörjde skilsmässan, men han slutade inte älska henne. I hennes fall, hennes bedrägeri, svek, såg han också hennes djupa smärta, förvirring och hennes nakenhet, hennes tomhet. Lurad och avklädd Guds egen härlighet, försökte hon nu hopplöst att skyla sig, med eget verk. Men att försöka ersätta Guds närvaro med egna gärningar kan aldrig lyckas.
Fångad av djävulen var hon nu utelämnad till ett andligt mörker, där hennes fysiska sinnen skulle behärska henne, och hennes andliga frihet fjättrat, inträngd och begränsad till jordiska villkor.

Det gick en tid, och Gud sökte kontakt med människan upprepade gånger. Frågade efter henne, längtade efter henne, älskade henne, och ville få tillbaka henne trots hennes svek...

Så han ingick förbund med henne, där han lovade att hon en dag skulle befrias, och han skulle kunna ta tillbaka henne, som han så längtade efter.
Först var han bara tvungen att visa henne hur fruktansvärd synden är, och dess konsekvenser. Så han gav henne lagen, och sa; "den som handlar och gör efter alla dessa föreskrifter kan få kontakt med mig igen!"

Så hon försökte, och...försökte, och försökte igen, men fick till slut ge upp. Varenda ansträngning från hennes sida, orsakade bara mer fel, krånglade till det mer, och till sist såg hon sig själv i sanningens ljus. Den bild hon såg i spegeln var inte vacker. Hon såg en trasig, smutsig människa, i sin egen självrättfärdighet, som stångat sig själv blodig i sina ansträngningar för att lyfta sig själv upp, bli lite finare, lukta lite godare, se lite bättre ut. Nu såg hon vem hon var. FALLEN.

Hon ser inte hela bilden, den som Gud ser. Han ser smutsen, han ser hur illa hon har farit, men han ser något mer. Han ser henne! Han ser det allra bästa som kom bort sig där i Eden en gång, och han älskar henne. Hans blick söker sig genom all bråte, och han ser så mycket mycket mer...
Det fanns absolut ingenting hon kunde göra, för att lyfta sig själv i håret och komma den minsta bit närmare sin skapare, sin Far, på det sättet. Hon var fångad i ett mörker, i sitt eget, i den djupaste håla, som hon inte kunde ta sig upp ur på egen hand...och det visste hennes Gud, och han såg på, och han såg på, led med henne, längtade efter henne, men kärleken stryker inte medhårs, den kräver kärlek och rättvisa. Därför kunde inte Gud bara ta henne till sig igen, hur mycket han än ville. Någon var tvungen att skipa rättvisa, betala priset för att befria henne...från sig själv, hennes synd, hennes skuld, och skam, någon var tvungen att göra rätt... backa tillbaka till det där ögonblicket när allt blev så fel. Någon som inte svek, när fienden viskade, utan överlät sig istället till kärleken, och sa sitt ja till den, och VALDE ATT VANDRA MED SIN SKAPARE, I GEMENSKAP.
En människa var det tvunget att vara, för att rädda människan. Gud själv kunde det inte. Det var tvunget att vara en som hade blivit till som dom andra barnen, en avkomma. Och det fanns en kvar...den förstfödde, Sonen, JESUS KRISTUS!

Han var villig...att bli människa!, lägga av sig sin jämlikhet med sin Far, och gå in under våra villkor, av KÄRLEK till sina andligt döda småsyskon, till sin Far, och han visste att han var tvungen att gå en väg, som skulle leda honom till ett fruktanvärt mål; KORSETS. Där skulle finalen gå, när han slutligen skulle göra fiendens makt om intet, genom att försona människan, från hennes synd, och ta den PÅ SIG SJÄLV. Sveket, fallet, mörkret sjukdomarna, precis vartenda steg som människan hade tagit på den här jorden, i ensamhet utan Gud. Människans liv från fallets ögonblick var en vandring i svek, i synd, hur duktig och fin hon än kunde känna sig ibland.

Så Guds ende hemmavarande son kom, och visade att hennes Gud, hennes Far ville ha henne tillbaka igen. Han vandrade nu en livsvandring i hennes ställe, och gjorde allting precis rätt, älskade henne med varenda steg han tog, sin Far och Gud, allt i hennes ställe.

När så hennes liv var färdigvandrat, allting gjorts rätt, inför Gud, slutade han sina dagar med att korsfästas, fastspikas på en förbannelsens symbol, ett KORS, som en förbytare, DÖMD, SKYLDIG, ANKLAGAD!

All människans synd tog han nu på sig själv, all smuts. Han öppnade sitt allra innersta för henne, och gav sitt liv för henne. Guds rene, oskyldige son gav sitt liv för att befria henne från djävulens makt. Han anklagades, dömdes, tog straffet och gick i fängelse för henne, och avrättades. Dörren öppnade nu för människan att gå ut, som en fri människa, ren och oskyldig, tvättad ren i sonens eget rättfärdiga blod, och möta sin Far och Gud som längtade så efter henne!

Rättvisa var nu skipad, ordningen var återställd, och priset som hade betalats var hans sons blod. Det enda människan nu behövde göra, var att säga ja till det Gud själv hade gjort, och ta emot försoningens gåva genom att säga ja till hans son Jesus! Och bli född på nytt.
Hon måste alltså bli en ny människa, en ny andevarelse med själ, där Guds närvaro än en gång kan flytta in i. Den gamla naturen måste fullständigt förintas, och en ny bli till. Nytt liv i nya läglar!

Frågan är nu upp till dig, att säga ditt ja eller nej...än en gång. Människan svarade en gång nej, och nu frågar Gud igen...

"Kommer du, vill du...låta mig älska dig? Jag vill visa dig vad sann kärlek är. Vill du vandra med mig? Jag har gjort allt för att du ska kunna komma tillbaka till mig. Jag vill, vill du?"