tisdag 25 mars 2008

En sann saga



Det går en man fram, som tycks ha tappat någonting
han letar efter något, och söker intensivt

Övertäckt av snö och is, det står ett hus i skogen
Med väggar utav rädslans sten, och ensamhetens oberoende

Därinne gömmer sig ett barn höljt i skuld och skam
det gråter sakta stilla, drömmer om en kärleksfamn

han hittar fram till huset, han andas djupt och ser
där finns hans skatt, hans lilla barn, han skrattar och han ler

för varje ord han nu talar, lossnar sten för sten
får isen som han andas på att smälta sakta ned

så sakta och så stilla utför han sitt verk
att bryta bort, att smälta ned ,tills huset står där rent

nu står han framför dörren, och hans stämma ljuder klart
”Skynda dig att öppna mitt lilla lilla barn!”

Skälvande hör hon stämman, och någonting väcks till liv
Ett eko…ett svagt minne, utav en svunnen tid

Nu ser han genom fönstret hans blick letar sig fram
Finner det lilla barnet som fryser och vill bli varmt

”Kom fram ut ur din vrå” han säger nu så ömt
Jag är din egen pappa, den famn om vilken du har drömt

Så stiger nu ett barn fram som suttit där i skam
tröstad utav orden vågar hon sig fram

Nu bryts fruktans makt som hållit barnet fånget
av kärlekens starka kraft lämnas nu allt förgånget

Så strömmar nu ljuset in, och fyller alla salar
Så väcks det barn till liv av KÄRLEKEN som talar!

Nilla