måndag 25 februari 2008

Vägen hem...

Jag älskar att utforska vägar. Igenvuxna, övergivna, och gamla vägar. Vägar där man vet gamla vagnshjul dragit fram... Det är något med dom, som gör att jag vill följa dom, och se vart dom leder. Jag får samma känsla vid gamla övergivna järnvägsspår...jag får bara sån lust att följa dom, och se vart dom tar vägen. Jag har hittat ödehus vid slutet av vägar, och förlorat mig i filosoferande över vem som har bott där, vilka liv dom kan ha levt.

Ibland är dörren öppen, och självklart...jag utforskar vartenda litet hörn där inne. Går där och öppnar skåp, och dörrar, och bara känner in historien. Mer än en gång, får min man, sitta och vänta tåligt utanför, för han vet hur jag är. Jag kan inte låta bli.

Mer och mer har jag förstått...att allt innerst inne handlar om att finna vägen hem. Vandringar på stigar som tyckts irrande och virriga, dom har ändå mitt i allt virrvarr, gått i en riktning, för när jag ser mig tillbaka ser jag en Hand som hela tiden verkar ha lett mig, Ögon som måste ha Sett mycket mer, vidare, vidare, längre... Mer och mer har vandringen fört mig närmare ljudet av NÅGONS Hjärtslag...min Fars!


Har jag funnit tryggheten under hans beskärm, i hans famn, i det "innersta rummet", under hans vingar? Hör jag hans röst? Ja!, bättre och bättre!

Många står så långt bort idag, dom hör inte ljudet, ropet; "VAR ÄR DU?!" ekot av dom orden finns där ändå i varje människas hjärta, som en stämpel, och gör henne orolig, irrande, tills hon finner Vägen Hem, till källan, hemmet, rötterna. Det är där det står en Far som alltid har väntat och längtat, som sände sin äldre Son att försona oss, och leta rätt på sina bortsprungna barn, som sträcker ut sina armar och säger "Välkommen HEM!"

Jag såg en bild en gång som Herren målade upp för mig, för många år sen, som var en väldigt enkel en, där jag såg mig befinna mig i min styvfars hus (djävulens), mycket förtrogen med ordningarna där.
Plötsligt slås dörren upp, och Jesus står där på tröskeln. Han böjer sig ner på huk och sträcker ut sina armar mot mig, och börjar tala goda ord till mig, och försäkra mig om att jag inte hör hemma i det här huset, utan har ett annat hem som är mitt riktiga, där min RÄTTE FAR väntar på mig!
Misstroget ser jag på honom, och djävulen som står står där bredvid mig gör allt för att jag inte ska lyssna på Jesus, våga tro på det han säger. Han kan ingenting göra dock, han kan inte hålla tag i mig, bara tala in ord av misströstan och tvivel, och hur värdelös jag är, och att "det där inte gäller mig".
Längtan efter att gå in i Jesu famn, som växer till bristningsgränsen, gör att jag till sist ändå närmar mig honom, sakta men säkert, för att till sist slutas i hans famn!!! Stadigt, med ett stort leende lyfter han upp mig, och på starka armar bär han ut mig i ljuset, innesluten i sin famn, och vi är PÅ VÄG HEM! Två sårmärkta händer håller mig i ett fast grepp!

Ordet från Heb 2:13 kom till mig;
"Och åter: Jag vill sätta min förtröstan
till honom. Och åter:
Se, jag
och barnen som Gud har gett mig."

Underbare Jesus! Den bilden har följt mig genom åren, och jag förstår att vandringen tillsammans med honom, har ett mål, och det är att verkligen komma in i huset, MED MITT HJÄRTA, och börja leva det livet jag är skapad för att leva; barnaskaplivet, i Sonen, inför FADERN...

"Jag är Vägen (in till Fadern), Sanningen (som för dig dit) och Livet (du ska leva med mig, inför Fadern). Ingen kommer till FADERN, utom genom mig!" Joh 14:6