onsdag 28 maj 2008

Den väckta kärleken


Jag satt och studerade det hebreiska ordet för väckt, ; oor, och dess betydelse som är; att vara lysande, brinnande, ett ljus, flamma och eld, och det är precis det Herren gör i oss när vi verkligen lär känna Honom! HAN GÖR OSS BRINNANDE... FÖR HONOM!!!
Det handlar om att bli väckt av kärleken! Höga Visan beskriver denna kärlek mellan brudgummen och den väckta bruden, som en djup, brinnande, lustfylld passion... "Jag låg och sov, dock vakade mitt hjärta..." H V 5:2. " Jag stod upp för att öppna för min Vän och mina händer DRÖP av myrra. mina fingrar av flytande myrra som fuktade rigelns handtag" 5:5.

Den väckta kärleken kan tyckas sova, men den har ett vaket hjärta, och det hjärta som är väckt är också redo att öppna för brudgummen när än Han kommer och knackar på hennes dörr.
Ja, hon hör Hans fotsteg långt ifrån, för hennes inre är tystat och stillat, frågar inte efter så mycket annat, än just att vara vaken för sin Älskade. Hon längtar, hon väntar, och är närvarande i nuet, i Herrens här och nu. Hon finns där närvarande i Hans kärlek, i den kammare Han har fört henne in i.

Som en larv innesluten i sin puppa, håller Herren på att befria sin brud med kärlekens händer idag, och lockar henne ut ur sin kokong, och får se henne veckla ut sina vingar! Han lär henne vad sann kärlek är, och hon kan börja flyga! Det är kärleken som får henne att våga.

Maria, synderskan i Betania, väcktes av den kärlek hon blivit träffad av, och som ett gensvar, satte hon sina fötter i rörelse och uttryckte sin kärlek till Jesus på det sätt hon kunde. Hon tog det dyrbaraste hon hade, i form av äkta Nardus, (en bild av hennes hjärta) och gjöt ut den över Jesu huvud och fötter. Hon gav Honom sitt hjärta bildligt! Hon grät vid Hans fötter, förkrosselsens tårar, och torkade Hans fötter med sitt hår. Maria var mycket vaken, för Jesu kärlek hade väckt henne, och hon gav Honom sitt hjärta.

Fienden vill alltid störa och komma emellan, och peka på "dom fattiga, dom ofrälsta" som " vi behöver nå", och han citerar högt och ljudligt för Maria "missionsbefallningen", med syfte att få henne att resa sig, och kliva bort från Jesus. Han vill stjäla bruden från brudgummen! Han är livrädd för intimiteten, för närheten, för den djupa kärleken som håller på att utvecklas, för han vet dess frukter. Han vet att den kommer att bli en hjärtans förening, där Hans vilja blir förenad med hennes, och det liv som kommer att strömma ut genom Maria, som en ljuvlig Kristi väldoft.
Men vad säger Jesus till Judas? (fienden) "Oroa henne inte... låt henne vara... dom fattiga har ni alltid ibland er. Det hon gör mot mig, är en KÄRLEKSGÄRNING"

Kärleken föder gärningar...kärleken kräver ett gensvar...kärleken vill inte störas, oroas... Först och främst vill Herren ha den, vi är skapad för den, och i Jesus, tillsammans med Honom, börjar vandringen tillbaka till Fadershuset, det HEM vi alltid drömt om, och när våra hjärtan börjar bli förtrogen med kärleken börjar vi kunna umgås, och upptäcka vem vår Älskande Far är, som längtar efter vår kärlek, vårt gensvar. Hjärtan förenas, och vi får jubla tillsammans över gemenskapen

torsdag 24 april 2008

Guds "Borta med vinden" slår ALLT!

Innan jag tog steget och blev en personlig kristen, anade jag en...superkraft,
intelligens...men en personlig Gud, det var på något sätt svårt att tro på. Men ända sen jag var liten trodde jag på Något...
När jag sen blev en personlig kristen vid 25 årsålderna, slogs jag av en hemkänsla, där jag bara visste att jag visste att jag kommit rätt i tillvaron. Gud fanns, Jesus fanns och jag fanns till av en alldeles underbar orsak, för att leva i en djup och innerlig gemenskap med denna familj, som jag sedan långt efteråt har förstått att Gudomen längst därinne är; en familjekonstellation. Hela bibeln är är enda familjeföljetong, familjebok, som börjar med perfekt gemenskap, följs snabbt av uppror och skilsmässa, diverse dramatiska skeenden mitt i, där Gud handlar i trofasthet och i allt visar vilken fntastisk Pappa och Gud han är, och slutar i ett fantastiskt crescendo, där Guds barn till sist kommer i mål, med sin Familj, i sin fulla härlighet. Vilken FANTASTISK Gud vi har, som till 100% har haft kontrollen från början till slut, där hans djupaste syften med oss hela tiden verkat där i bakgrunden.



Jag ska nu försöka beskriva, på mitt personliga sätt, denna den mest fantastiska familjekärlekshistoria, som någonsin utspelats sig, som slår "Borta med vinden" med HÄSTLÄNGDER. Jag lovar. Lyssna!

Jag förstår när jag läser bibeln, att den här jorden skapdes och gavs i människans hand för att tas om hand och vårdas, skötas om, tillsammans med sin Skapare, där fullständigt beroende av denne Gud och Far skulle leda henne i hennes val, men någonstans på vägen blev det totalt fel...
Någonstans ville hon inte riktigt spela med, och vara den deltagare, som Gud behövde, för att det skulle bli bra. Hon var ju tänkt att MED sin Skapare fungera som ett team. Han skulle vara Gud, Pappa, den som visste på vilket sätt allt skulle skötas, och människan skulle som hans barn, titta och lära, främst av Sonen som fått äran att skapa allting, som den Förstfödde, och göra likadant som Honom.
Beroende av Sonen, skulle hon med Honom fungera som det barn hon var till sin Far! Tillsammans skulle dom bilda det ultimata "familjedreamteamet"!

Men hon ville inte...samspela. Människan satte sig på tvären, valde att gå sina egna vägar istället, bygga sina egna imperium, göra sig själv till gud, bli som gud, och tappade därmed sin kallelse till innerligt beroende i en djup gemenskap, att vara vårdare och förvaltare åt sin Far och Gud.
Hon valde istället att följa en annan makt, en fiende till Gud, som viskade härliga löften i hennes öron, hur hon kunde själv, var lika duktig minsann som Gud...behövde honom inte, hon lyssnade och trodde, och tappade sin gudomliga destination. Fullständigt. Avklädd stod hon plötsligt där i den underbaraste av lustgårdar, avklädd sin härlighet, och tom på insidan. Hennes nej, orsakade det mest tragiska ögonblicket i historien som kallas för syndafallet.

Hon föll från himmelsk härlighet, med sitt hjärta och sin själ i Faderns omedelbara närvaro, i gemenskap, kärlek, frid och frihet, till mörker, jordbundenhet, förslavning, ensamhet, sjukdom och brist. Ljuset slocknade när människan övergav Gud. Istället för att hon hade allt gott i överflöd, fick hon nu uppleva brist, brist på allt, utlämnad till sig själv, till sitt eget förnuft, sina fysiska sinnen, begränsad, stod hon där ensam...naken.

Men Gud visste att kärleken aldrig kan tvingas fram, utan att den handlar om ett personligt beslut, där båda parterna vill överlåta sig till varandra, och människan hade valt att gå en annan väg. Gud hade skapat henne med en fri vilja. Gud ville, människan inte...
Så han såg henne och sörjde skilsmässan, men han slutade inte älska henne. I hennes fall, hennes bedrägeri, svek, såg han också hennes djupa smärta, förvirring och hennes nakenhet, hennes tomhet. Lurad och avklädd Guds egen härlighet, försökte hon nu hopplöst att skyla sig, med eget verk. Men att försöka ersätta Guds närvaro med egna gärningar kan aldrig lyckas.
Fångad av djävulen var hon nu utelämnad till ett andligt mörker, där hennes fysiska sinnen skulle behärska henne, och hennes andliga frihet fjättrat, inträngd och begränsad till jordiska villkor.

Det gick en tid, och Gud sökte kontakt med människan upprepade gånger. Frågade efter henne, längtade efter henne, älskade henne, och ville få tillbaka henne trots hennes svek...

Så han ingick förbund med henne, där han lovade att hon en dag skulle befrias, och han skulle kunna ta tillbaka henne, som han så längtade efter.
Först var han bara tvungen att visa henne hur fruktansvärd synden är, och dess konsekvenser. Så han gav henne lagen, och sa; "den som handlar och gör efter alla dessa föreskrifter kan få kontakt med mig igen!"

Så hon försökte, och...försökte, och försökte igen, men fick till slut ge upp. Varenda ansträngning från hennes sida, orsakade bara mer fel, krånglade till det mer, och till sist såg hon sig själv i sanningens ljus. Den bild hon såg i spegeln var inte vacker. Hon såg en trasig, smutsig människa, i sin egen självrättfärdighet, som stångat sig själv blodig i sina ansträngningar för att lyfta sig själv upp, bli lite finare, lukta lite godare, se lite bättre ut. Nu såg hon vem hon var. FALLEN.

Hon ser inte hela bilden, den som Gud ser. Han ser smutsen, han ser hur illa hon har farit, men han ser något mer. Han ser henne! Han ser det allra bästa som kom bort sig där i Eden en gång, och han älskar henne. Hans blick söker sig genom all bråte, och han ser så mycket mycket mer...
Det fanns absolut ingenting hon kunde göra, för att lyfta sig själv i håret och komma den minsta bit närmare sin skapare, sin Far, på det sättet. Hon var fångad i ett mörker, i sitt eget, i den djupaste håla, som hon inte kunde ta sig upp ur på egen hand...och det visste hennes Gud, och han såg på, och han såg på, led med henne, längtade efter henne, men kärleken stryker inte medhårs, den kräver kärlek och rättvisa. Därför kunde inte Gud bara ta henne till sig igen, hur mycket han än ville. Någon var tvungen att skipa rättvisa, betala priset för att befria henne...från sig själv, hennes synd, hennes skuld, och skam, någon var tvungen att göra rätt... backa tillbaka till det där ögonblicket när allt blev så fel. Någon som inte svek, när fienden viskade, utan överlät sig istället till kärleken, och sa sitt ja till den, och VALDE ATT VANDRA MED SIN SKAPARE, I GEMENSKAP.
En människa var det tvunget att vara, för att rädda människan. Gud själv kunde det inte. Det var tvunget att vara en som hade blivit till som dom andra barnen, en avkomma. Och det fanns en kvar...den förstfödde, Sonen, JESUS KRISTUS!

Han var villig...att bli människa!, lägga av sig sin jämlikhet med sin Far, och gå in under våra villkor, av KÄRLEK till sina andligt döda småsyskon, till sin Far, och han visste att han var tvungen att gå en väg, som skulle leda honom till ett fruktanvärt mål; KORSETS. Där skulle finalen gå, när han slutligen skulle göra fiendens makt om intet, genom att försona människan, från hennes synd, och ta den PÅ SIG SJÄLV. Sveket, fallet, mörkret sjukdomarna, precis vartenda steg som människan hade tagit på den här jorden, i ensamhet utan Gud. Människans liv från fallets ögonblick var en vandring i svek, i synd, hur duktig och fin hon än kunde känna sig ibland.

Så Guds ende hemmavarande son kom, och visade att hennes Gud, hennes Far ville ha henne tillbaka igen. Han vandrade nu en livsvandring i hennes ställe, och gjorde allting precis rätt, älskade henne med varenda steg han tog, sin Far och Gud, allt i hennes ställe.

När så hennes liv var färdigvandrat, allting gjorts rätt, inför Gud, slutade han sina dagar med att korsfästas, fastspikas på en förbannelsens symbol, ett KORS, som en förbytare, DÖMD, SKYLDIG, ANKLAGAD!

All människans synd tog han nu på sig själv, all smuts. Han öppnade sitt allra innersta för henne, och gav sitt liv för henne. Guds rene, oskyldige son gav sitt liv för att befria henne från djävulens makt. Han anklagades, dömdes, tog straffet och gick i fängelse för henne, och avrättades. Dörren öppnade nu för människan att gå ut, som en fri människa, ren och oskyldig, tvättad ren i sonens eget rättfärdiga blod, och möta sin Far och Gud som längtade så efter henne!

Rättvisa var nu skipad, ordningen var återställd, och priset som hade betalats var hans sons blod. Det enda människan nu behövde göra, var att säga ja till det Gud själv hade gjort, och ta emot försoningens gåva genom att säga ja till hans son Jesus! Och bli född på nytt.
Hon måste alltså bli en ny människa, en ny andevarelse med själ, där Guds närvaro än en gång kan flytta in i. Den gamla naturen måste fullständigt förintas, och en ny bli till. Nytt liv i nya läglar!

Frågan är nu upp till dig, att säga ditt ja eller nej...än en gång. Människan svarade en gång nej, och nu frågar Gud igen...

"Kommer du, vill du...låta mig älska dig? Jag vill visa dig vad sann kärlek är. Vill du vandra med mig? Jag har gjort allt för att du ska kunna komma tillbaka till mig. Jag vill, vill du?"

tisdag 25 mars 2008

En sann saga



Det går en man fram, som tycks ha tappat någonting
han letar efter något, och söker intensivt

Övertäckt av snö och is, det står ett hus i skogen
Med väggar utav rädslans sten, och ensamhetens oberoende

Därinne gömmer sig ett barn höljt i skuld och skam
det gråter sakta stilla, drömmer om en kärleksfamn

han hittar fram till huset, han andas djupt och ser
där finns hans skatt, hans lilla barn, han skrattar och han ler

för varje ord han nu talar, lossnar sten för sten
får isen som han andas på att smälta sakta ned

så sakta och så stilla utför han sitt verk
att bryta bort, att smälta ned ,tills huset står där rent

nu står han framför dörren, och hans stämma ljuder klart
”Skynda dig att öppna mitt lilla lilla barn!”

Skälvande hör hon stämman, och någonting väcks till liv
Ett eko…ett svagt minne, utav en svunnen tid

Nu ser han genom fönstret hans blick letar sig fram
Finner det lilla barnet som fryser och vill bli varmt

”Kom fram ut ur din vrå” han säger nu så ömt
Jag är din egen pappa, den famn om vilken du har drömt

Så stiger nu ett barn fram som suttit där i skam
tröstad utav orden vågar hon sig fram

Nu bryts fruktans makt som hållit barnet fånget
av kärlekens starka kraft lämnas nu allt förgånget

Så strömmar nu ljuset in, och fyller alla salar
Så väcks det barn till liv av KÄRLEKEN som talar!

Nilla

lördag 22 mars 2008

Tankar vid en diskho


Där, mitt i nuet...nu och här, finns han, och där vill han att jag ska vara med honom.
Är jag i går, i morgon, med mitt hjärta, mitt sinne, missar jag honom, och därmed den sanna gemenskapens glädje... Och då missar jag ögonblicken...
Förunderligt är mötet med honom. Mitt i disk talar han, medan jag sköljer en sked, och det kalla vattnet har det svårt med att skölja bort fettet, matresterna.
Ända tills det varma tar över, och vips rinner smutsen iväg. Så blev mötet idag. Där vid diskhon, blev den smutsiga skeden och vattnet, en predikan för mig...
Det är inte min egen vilja och kraft som "helgar" mig, där jag står på avstånd, upptagen av smutsen...men graden av närhet, och värme. Då tänker jag inte ens på orden helgelse, avskiljning. Men någonting sker där i mötet, när ett hjärta får ett möte med KÄRLEKEN, som det händer...förvandlingen...och den "smutsiga skeden" inte kan stå emot värmen längre.


Lite tänker den på vad den mister...faktiskt ingenting.


Men av Dig, min Far och Gud, är det som jag är i Kristus Jesus, som för mig har blivit till visdom från Dig, till rättfärdighet och till HELGELSE och till förlossning, för att som det står skrivet: den som berömmer sig, skall berömma sig i Herren, Jesus Kristus. 1 Kor 1:30,31.

lördag 8 mars 2008

Stillheten och dess pris


Det är svårt att bli stilla, speciellt i den tid som är idag. Stillheten har ett pris som heter...tid. Kanske din själ är mer väluppfostrad än min, och du kanske inte behöver bråka så mycket, som jag behöver göra ännu...du är lycklig då... det tar ofast länge för mig ännu, innan stillheten verkligen intar mig, och jag kan höra...

Det är underbart att vara där i stillheten inför Faderns ansikte, och få erfara hans person, gestalt...det är en närvaro som inte kräver några ord alltid, det rättar till så mycket...av sig självt. Det är när djup ropar till djup som kärleken börjar erövra hjärtat.
"Be still, and know that I am God: I will be exalted among the heathen, I will be exalted in the earth." Ps. 46:10

Herren KOMMER att bli stor för dig, där i stillheten, stor och härlig, och växa inför dina ögon, och genom det, upphöjer du honom, prisar du honom. Hur kan man inte göra det...???
Vill vi bli sanna tillbedjare...då måste vi lära oss stillhet inför hans ansikte! Och det är en kamp vi alla måste vara villiga att gå in i. Det finns ingenting är jag övertygad om som så mycket Satan räds för att vi ska fatta betydelsen av...som stillhet inför Herren, för det är där vi knyter kärleksbanden, det är där sanningen förklaras, och vi får med Herren bygga en stark grund under våra fötter. Det är där Ordet verkligen byggs in, för det är där det förklaras...
men när han var ensam med sina lärjungar, förklarade han liknelsernas betydelse...

fredag 29 februari 2008

My (Dad) God is an awesome (Dad) God!

Ibland behövs bara en lätt bris av Pappas underbara kärleksvind, som i ett ögonblick SVEPER BORT mörkret,tvivlen...innan man ens hinner be. Det hände mig i morse, då han förvandlade tunga tankar till ljus och hopp, och glädjetårarna kom. Bara genom en lätt beröring, bris...av KÄRLEK!


måndag 25 februari 2008

Vägen hem...

Jag älskar att utforska vägar. Igenvuxna, övergivna, och gamla vägar. Vägar där man vet gamla vagnshjul dragit fram... Det är något med dom, som gör att jag vill följa dom, och se vart dom leder. Jag får samma känsla vid gamla övergivna järnvägsspår...jag får bara sån lust att följa dom, och se vart dom tar vägen. Jag har hittat ödehus vid slutet av vägar, och förlorat mig i filosoferande över vem som har bott där, vilka liv dom kan ha levt.

Ibland är dörren öppen, och självklart...jag utforskar vartenda litet hörn där inne. Går där och öppnar skåp, och dörrar, och bara känner in historien. Mer än en gång, får min man, sitta och vänta tåligt utanför, för han vet hur jag är. Jag kan inte låta bli.

Mer och mer har jag förstått...att allt innerst inne handlar om att finna vägen hem. Vandringar på stigar som tyckts irrande och virriga, dom har ändå mitt i allt virrvarr, gått i en riktning, för när jag ser mig tillbaka ser jag en Hand som hela tiden verkar ha lett mig, Ögon som måste ha Sett mycket mer, vidare, vidare, längre... Mer och mer har vandringen fört mig närmare ljudet av NÅGONS Hjärtslag...min Fars!


Har jag funnit tryggheten under hans beskärm, i hans famn, i det "innersta rummet", under hans vingar? Hör jag hans röst? Ja!, bättre och bättre!

Många står så långt bort idag, dom hör inte ljudet, ropet; "VAR ÄR DU?!" ekot av dom orden finns där ändå i varje människas hjärta, som en stämpel, och gör henne orolig, irrande, tills hon finner Vägen Hem, till källan, hemmet, rötterna. Det är där det står en Far som alltid har väntat och längtat, som sände sin äldre Son att försona oss, och leta rätt på sina bortsprungna barn, som sträcker ut sina armar och säger "Välkommen HEM!"

Jag såg en bild en gång som Herren målade upp för mig, för många år sen, som var en väldigt enkel en, där jag såg mig befinna mig i min styvfars hus (djävulens), mycket förtrogen med ordningarna där.
Plötsligt slås dörren upp, och Jesus står där på tröskeln. Han böjer sig ner på huk och sträcker ut sina armar mot mig, och börjar tala goda ord till mig, och försäkra mig om att jag inte hör hemma i det här huset, utan har ett annat hem som är mitt riktiga, där min RÄTTE FAR väntar på mig!
Misstroget ser jag på honom, och djävulen som står står där bredvid mig gör allt för att jag inte ska lyssna på Jesus, våga tro på det han säger. Han kan ingenting göra dock, han kan inte hålla tag i mig, bara tala in ord av misströstan och tvivel, och hur värdelös jag är, och att "det där inte gäller mig".
Längtan efter att gå in i Jesu famn, som växer till bristningsgränsen, gör att jag till sist ändå närmar mig honom, sakta men säkert, för att till sist slutas i hans famn!!! Stadigt, med ett stort leende lyfter han upp mig, och på starka armar bär han ut mig i ljuset, innesluten i sin famn, och vi är PÅ VÄG HEM! Två sårmärkta händer håller mig i ett fast grepp!

Ordet från Heb 2:13 kom till mig;
"Och åter: Jag vill sätta min förtröstan
till honom. Och åter:
Se, jag
och barnen som Gud har gett mig."

Underbare Jesus! Den bilden har följt mig genom åren, och jag förstår att vandringen tillsammans med honom, har ett mål, och det är att verkligen komma in i huset, MED MITT HJÄRTA, och börja leva det livet jag är skapad för att leva; barnaskaplivet, i Sonen, inför FADERN...

"Jag är Vägen (in till Fadern), Sanningen (som för dig dit) och Livet (du ska leva med mig, inför Fadern). Ingen kommer till FADERN, utom genom mig!" Joh 14:6

söndag 17 februari 2008

Skor som passar...och inte!




Det är inte kul att promenera med benen fulla av kraft och energi, och finna efter en stund att skorna inte alls orkar med lika bra. Jag har såna skor som snart hamnar på soptippen...dom är hemska. Till utseendet snygga, sitter till synes fint på foten, men dom är totalt hopplösa att gå längre sträckor i.
Dom passar mig helt enkelt inte. Inser det, och inser också att jag varit ovän med dom från första början. - Ibland krävs lite tid för att gå in dom ordentligt, sa gubben, och jag kämpade på...gick, kämpade, tröstade mig med att dom här snygga skorna skulle snart sitta som gjutna på foten...inser efter 2 år att dom är FEL hela vägen.
Hur frestande är det inte att kliva in i ett par skor, som man fallit för, men aldrig riktigt kollat upp, provat in, bara för att dom var sååå snygga. Kändes ok vid ett första prov...

Herren vet vilka skor som passar just dig och mig. Dom är högst personliga, och har perfekt passform, och man blir garanterat aldrig trött i fötterna, om man går i dom precis dom sträckorna Herren vill...varken mer eller mindre, och i den terräng som man klarar av.
Sätter han på dig ett par skor som passar för mjukare underlag ett tag, så spring inte iväg på steniga och hårda vägar. Tids nog kommer det behövas andra skor som klarar "trycket" bättre, är av stadigare slag...
Att kliva in i ett par skor som är för stora...är inte särskilt bekvämt för fötterna, ser bara lustigt ut, och man vrickar garanterat fötterna, ramlar, står på näsan, och Herren får trösta och torka tårarna. Av sorten fåfänga, och övermod... (till sist lär man sig...förhoppningsvis.)

Mina (andliga) skor kanske inte ser ut mycket för världen...men väljer jag att använda mig av dom som Herren gett till mig, hur enkla dom än kan tyckas, så kommer jag också garanterat att klara av att gå på precis exakt dom underlag och vägar som han för mig på. Ibland måste skorna prövas, tron sträckas ut lite...längre, gränserna utvidgas, men då behöver jag inte vara rädd...det håller, och skorna håller för precis dom utmaningarna dom är anpassade för.
Jag inser att jag inte klarar av så hårda underlag ännu, och jag orkar definitivt inte med stigar som bara leder in i teologiskt virrvarr.
Mina stigar måste vara Herrens stigar, för där blir jag inte utmattad. Där orkar mina fötter...




"Om vishetens väg undervisar jag dig, jag leder dig på det rättas stigar"
Ordsp. 4:11




måndag 11 februari 2008

Jason Upton - Freedom!



Suzy Willis - Open wide!



We're not holding on anymore
To the keys to the doors
We give them to you
King of glory come in

Oil the hinges on the gates
Turn the lock, roll the stones away
We call to You, oh
King of glory come in

Chorus:
Open wide
Open wide and we will usher you in
Open wide
Open wide oh king of glory come in

Bridge:
Tell me who is this king (2x's)
Strong and mighty King
Power and glory, King
King of all kings!

torsdag 31 januari 2008

Smörboll, bastu och en extravagant Far...

Vi har en underbar, fantastisk och omtänksam Far och Gud, som vill vara med oss i allt, och visa oss vem han verkligen är, låta oss få upptäcka vilken sann Far vi har i honom, med allt vad det innebär av faderlig omtanke och gränslös kärlek och omsorg. Han är exakt den PAPPA vi alltid har drömt om, och som våra hjärtan ropar efter. Det finns absolut ingen begränsning i honom, när det handlar om att uttrycka kärlek, och han kan och vill vara extravagant också i att ge oss det våra hjärtan längtar efter, och det behöver inte alltid vara av "nyttoart" s a s. Han ser till hela oss, har verkligen koll på helheten ande, själ och kropp, och precis som en fungerande pappa på jorden, som ibland uttrycker sin kärlek och omtanke genom konkreta presenter, precis så är också vår himmelske Far!
Han älskar att överraska oss...genom olika uttryck, och på olika sätt, och han längtar efter att se vår glädje, häpnad och överraskade min!

Vår himmelske Far, är inte en...G u d långt borta, utan en Far, en Gud, som är nära, och VILL vara nära, och han är så MÄNSKLIG...han är en pappa, som vi kan förstå oss på, och relatera till...i första hand som dom barn vi är till honom. Jag har börjat göra det på ett sätt, som jag aldrig trodde var möjligt. Med en ganska trasig pappabild i bagaget, på grund av en tråkig barndom, så fick jag aldrig uppleva en sund och frisk pappa-dotter relation, och har haft jätteproblem att förstå begreppet "villkorslös kärlek". Men min himmelske Far har på så många sätt börjat bli den pappa för mig som börjat visa mig vad bgreppet KÄRLEK betyder. Han har KOMPENSERAT mig, och fortsätter att kompensera mig på så många områden i mitt liv. Han är en helt fantastisk Far och Gud!

Jag skulle kunna berätta många episoder, där jag upplevt hans speciella närvaro, och ENGAGEMANG i mig, över mig, och jag har känt hans känslor och hjärtelag...i tider av stor smärta, gråt och jobbigheter, och det är erfarenheter, som har hjälpt till att rasera lögnens tankebyggnader, och om vem han verkligen är, vem jag är...för honom. Vem Jesus är.
Han har en bit kvar, jag är ännu inte helad och upprättad, men jag är på väg att bli det, i hans kraft, i hans vård, och jag är så innerligt tacksam för att ha en Far som vår Gud, som mer och mer börjat bli min varma FAMN, och min alltid mycket närvarande PAPPA, i ur och skur!

Jag skulle vilja berätta om en händelse jag fick vara med om för 2 somrar sedan, som etsat sig in i mitt hjärta om något, och det var en erfarenhet av Gud som min EXTRAVAGANTE Far!

Jag har mina rötter i den tornedalska myllan, där jag tillbringade mina barndoms somrar i sommarstugan som ligger några mil från Kiruna, där jag växte upp...
Den lilla byn, där tornedalsfinskan klingade högre än svenskan, där arbetshästarna sprang lösa i byn, och kossorna ännu betade i sina hagar. En plats av midnattssol... en plats av smörboll, och midsommarblomster på somrarna som pryder ängarna, och där en äkta finsk bastu på varje gårdsplan ståtar lika självklart som att solen på den breddgraden aldrig går ner om sommaren...och att myggen aldrig sover ;-)

Alla smörbolls-midsommarblomster minnen, bastuminnen, den rena och friska doften av myrar, som tränger igenom luften, det är minnen jag burit med mig från somrarna där uppe, som funnits kvar genom åren.
Jag älskar smörboll över alla blommor, och suckar mot min man, att kanske kanske skulle han kunna bygga en bastu, eller att vi köper en...en vedeldad finsk förstås. Inget annat duger.

Iallafall...min längtan efter att få uppleva synen av smörboll och midsommarblomster i midsommartid blev speciellt stark för mig för 2 somrar sen. Jag ville till Marsfjällen så starkt, där vi semestrat förut, och fått uppleva så otroligt vackra vyer just vid den tiden.
Längtan växte...och i början på sommaren, så satte jag mig ute på altanen en varm och skön morgon, och började pratade med min himmelske Far om min längtan... Trevande började jag, men kände mer och mer hur tron steg i mig, och började lägga ut mer detaljerat en ev. resa, som då bara kunde bli fråga om en helgtripp, eftersom jag jobbade den tiden. Jag började i det lilla, med att lägga fram det jag läst mig till på nätet, om billigt rum, eller en mkt billig stuga, och kalkylerade i kronor och ören, men jag fick ingen frid...kände ett slags vemod i mig och förstämning mitt i allt, och jag blev lite fundersam. Det kändes plötsligt inte alls bra.
Tankarna om vad jag verkligen önskade mig, kom plötsligt. Och jag bad att "det skulle ju vara jätteskönt med en stuga med BASTU, men det blir ju så dyrt Pappa...!". Det skulle dra i väg kostnaderna alldeles för mycket, tyckte jag, så jag avbröt mig...
Plötsligt känner jag klart och tydligt hur Pappa bara säger till mig lite uppfordrande, oändligt stilla, men bestämt. "Men... du vill ju ha bastu?" Ville och ville..., jag hajade till rejält. Hörde jag rätt? Frågade han MIG, vad jag VILLE HA...EGENTLIGEN? JO, det verkade så! "JOO, sa jag fylld av glädje och förvåning, det vet du att jag vill!!! "JA MEN TA DET DÅ...JAG DIN PAPPA OCH GUD BETALAR!"
Jag började skratta...det var helt otroligt! Pappa BJÖD mig att TA I, och inte tänka snålt och litet här. Jag fick ett ord..."extravagant Far" Jag jublade, och prisade Pappa en bra stund där på altan, och kunde knappt bärga mig, tills min käre gubbe kommit hem från jobbet, så jag fick BERÄTTA!

Den stunden på altan blev till ett minne jag nog alltid kommer bära med mig genom livet. Hade inte berättat för Janne om min längtan efter fjällen, utan bad Pappa bekräfta hans tilltal, genom att lägga samma längtan i honom.
Han kom hem, och jag började berätta om mitt samtal med Pappa...jo, han hade också fått den längtan i sig, att få fara iväg precis den tiden jag ville. Han hade känt precis som jag!
Jag fick en sån härlig bekräftelse, och glada och tacksamma till Herren, beställde vi en resa, och bokade den lyxigaste stugan som fanns, och den min vän, hade en härlig bastu!

Den helgen var underbar! Vädret hade precis slagit om från kyla, och regn, till det mest ljuvliga väder, där solen flödade över oss hela helgen. Smörbollarna hade precis slagit ut i blom, och utsikten över Kultsjön från stugfönstret var bedövande vacker. Stunden där på kalfjället på lördagsförmiddagen i Stekenjokk, finns kvar som ett stark minne. Lukten av svag myr, och ren ren luft!,...den som upplevt fjällen vet vad jag pratar om!
Det är en naturupplevelse som slår det mesta.
Kvällen avslutades med en god middag, och ett gott vin till! En skööön bastu innan sängdags blev det naturligtvis! Hade lite problem med att ställa in rätt värme, för det var ingen finsk vedbastu det här, men lyckades till slut få upp en ganska behaglig värme ändå. Det kändes så lyxigt alltihopa, och vi kände oss som KUNGAR, oändligt omhändertagna av Konungars Konung!
Mitt i allt detta så var det mest underbara det, att vi visste båda två, att det här var en resa i vår egen himmelske Fars regi, och det gjorde den till en alldeles speciell upplevelse. Atmosfären var MÄTTAD med hans närvaro...Faderns underbara närvaro. Han VILLE bjuda oss på något SÄRSKILT den helgen. Han visste att jag gått och längtat så länge...han ville glädja mig speciellt i det här, och ge mig den här underbara presenten!
Den generositet som han gav oss ett prov på genom den här upplevelsen, fick mig att förstå ännu en liten bit av hur god han är, hur hans hjärtelag är, hur han kan vara mot sina barn;

HAN ÄR MIN ALLDELES UNDERBARE OCH EXTRAVAGANTE FAR, OCH GUD!






"Idel goda gåvor och fullkomliga skänker kommer ner ovanifrån, från himaljusens Fader, i vilken ingen förändring sker, och ingen växling mellan ljus och mörker"

Jak 1:17

Tack min egen äkte Far!

lördag 26 januari 2008

En enkel Far...på en enkel stol!!!


Jag skulle vilja dela med mig av en erfarenhet jag fick göra under en lovsångsstund jag hade, där jag fick uppleva något helt fantastiskt, som fått betyda mycket för mig, och som fått bli en viktig milstolpe i mitt kristna liv.

Jag brukar ibland gå in på Toronto Airport Christian Fellowship, och "vara med" på mötena där, och deltar då själv, och i lovsången, som ofta är lång och innerlig.
Jag hade precis börjat lyssna på budskapet om Faderns kärlek, det var för ca 2 år sedan, och fick nu uppleva under en lovsångsstund, där betoningen låg just på tillbedjan av Fadern, att jag plötsligt kände en enorm frimodighet i lovsången, och såg och upplevde med hela min invärtes människa att jag stod där inför min Far, och sjöng direkt in i hans hjärta. Jag nådde fram kände jag...och jag stornjöt.

Det jag upplevde under den här stunden är så svårt att återge och beskriva...plötsligt står jag bara där, inför Fadern, och får uppleva hans ENORMA GLÄDJE över att just jag ville komma nära, och ge honom min speciella sång! HAN VILLE HA DEN, OCH HAN TOG EMOT DEN, MED ETT STORT LEENDE!
Jag såg honom! Inte bokstavligt, mera förnamm hans gestalt, och såg honom ändå på något sätt, med mitt hjärtas ögon förstod jag, och under en liten men skakande stund SÅG jag hur han NJÖT över att just JAG KOMMIT och ville vara NÄRA HONOM...OCH HAN TOG EMOT MIN SÅNG, OCH VAR SÅ GLAD!!!

Tänk dig...Fadern, Gud själv, satt där, och tog emot min sång, och jag kände att jag stod inför den enklaste, mest normale, och underbare PAPPA, som var så otroligt till 100% perfekt! Hans utstrålning sa mig så mycket, förklarade utan ord, hur han såg på mig den stunden. Vi hörde ihop, och jag passade så bra in där framför honom... jag!!!
Det hade ingenting att göra med nivån av helgelse, men bara med att jag var VÄLKOMMEN eftersom jag var hans DOTTER! Renad och tvättad i Jesu blod!

Och det absolut mest fantastiska i det hela, var inte, att jag upplevde att jag stod där inför honom som är GUD DEN HÖGSTE, MAJESTÄTET SJÄLV, etc etc...sittandes på sin upphöjda tron...helig och nästan ouppnåelig...NEJ, det mest slående, i denna upplevelse var, och som gjorde det djupaste intryck på mig var att...


...HAN, FADERN, GUD SJÄLV, SATT PÅ EN ENKEL INTETSÄGANDE HELT VANLIG STOL...

OCH TOG EMOT MIN KÄRLEK, MIN SÅNG, FÖR DET VAR MERA I EGENSKAP AV PAPPA, INTE GUD, SOM HAN TOG EMOT MIG I DET ÖGONBLICKET, DET VAR SOM PAPPA HAN UPPENBARADE SIG FÖR MIG, OCH JAG KÄNDE ATT DET VAR HANS DJUPASTE ÖNSKAN OCH LÄNGTAN ATT HA DEN RELATIONEN MED MIG!

Jag erfor hans kläder som VANLIGA PÅ NÅGOT SÄTT. Hur ska man kunna förklara sånt här, eftersom det här handlar om en upplevelse och erfarenhet, ett intryck, man får?, och det står absolut ingenting i bibeln om såna här saker, men jag upplevde det här, och det har etsat sig in i mitt hjärta, och HJÄLPT mig oerhört mycket i min vandring närmare honom, för att verkligen lära känna honom som den Pappa han är innerst inne för mig!
Jesus var inte där den stunden, så att jag såg honom, men ändå där naturligtvis, och jag vet att han gladde sig mycket...

Jag fick verkligen uppleva i den stunden betydelsen av att "tillbe Fadern i Ande och sanning" iallafall en aspekt av det hela. Mitt hjärta och mina ord var ett, och i fullkomlig samklang.
Hela begreppet tillbedjan har många djup och bottnar...

Hoppas du fått ut något av det jag berättat här, och att det kanske hjälper dig närmare din Far. Du ska veta att du är välkommen inför honom, med din speciella sång, ditt uttryckssätt inför honom. Du är ju hans barn, född av den helige Ande har du nu kommit tillbaka hem, och han längtar efter just dig!

Stanna inte bara vid Jesus, när du lovsjunger, när du umgås i bön, utan gå också vidare in till Fadern, prata med honom, våga sjunga direkt till honom, och GE HONOM DIN TACKSAMHET, BEUNDRAN, SJUNG LJUVLIGA SAKER TILL HONOM, även om sanningen om honom ännu inte uppenbarats för dig...hans personliga kärlek just till dig. Jag lovar dig, att DEN KOMMER TILL DIG, så småningom. Gå framåt, OCH IN TILL FADERN I JESU NAMN. DU ÄR VÄLKOMMEN!!!!


Psalm 84

2. Huru ljuvliga äro icke dina boningar,
(min FAR OCH GUD), HERRE Sebaot!
3. Min själ längtar och trängtar
efter HERRENS gårdar,
min själ och min kropp
jubla mot levande Gud.

4. Ty sparven har funnit ett hus
och svalan ett bo åt sig,
där hon kan lägga sina ungar[1]:
dina altaren, HERRE Sebaot,
min konung och min Gud.

5. Saliga äro de som bo i ditt hus;
de lova dig beständigt. Sela.

6. Saliga äro de människor
som i dig hava sin starkhet,
de vilkas håg står till dina vägar.

7. När de vandra genom Tåredalen[2],
göra de den rik på källor,
och höstregnet höljer den med välsignelser.

8. De gå från kraft till kraft;
så träda de fram inför Gud på Sion.

9. HERRE Gud Sebaot,
hör min bön,
lyssna, du Jakobs Gud. Sela.

10. Gud, vår sköld, ser härtill,
och akta på din smordes ansikte.

11. Ty en dag i dina gårdar är bättre
än eljest tusen.
Jag vill hellre vakta dörren
i min Guds hus
än dväljas i de ogudaktigas hyddor.

12. Ty HERREN Gud
är sol och sköld[3];
HERREN giver
nåd och ära;
han vägrar icke dem något gott,
som vandra i ostrafflighet.

13. HERRE Sebaot,
salig är den människa
som förtröstar på dig.

tisdag 1 januari 2008

Underbare helige Ande!

"Eller menen I att detta är ett tomt ord i skriften: »Med svartsjuk kärlek trängtar den Ande som han har låtit ta sin boning i oss»? Jakob 4:5

Vad är det han ”trängtar” längtar efter…den helige Ande? Han längtar efter att få uppenbara Sonen för oss, och se honom ta gestalt i oss! Så att vi i Sonen kan leva ut våra liv, genom, och i Sonen, och han i oss, först och främst INFÖR FADERN. Sonen längtar efter att få föra oss HEM till Fadern, med våra själar och hjärtan, där vi egentligen redan är, men som också är ett område som vi behöver inta, och erövra, tillsammans med honom, allt med hjälp av den helige Ande. Anden vid vår vänstra sida, och Jesus, Vägen, Ordet vid vår högra för oss HEM...(en bild jag såg en gång)
Vilken underbar skatt den helige Ande är, vår vän, vår Hjälpare, som nu finns hos oss, för att hjälpa oss in i det Sonlivet, där vi kan leva dom liv, vi skapades till.

Hans kärlek, som är precis lika personlig som Faderns och Jesus, brinner i oss svartsjukt, och gör oss kapabla att ta emot, och att gensvara i kärlek! Han öppnar upp våra hjärtan och våra själar för kärleken. Anden vakar över oss, älskar oss med en fullkomlig mors kärlek, som längtar efter att uppenbara Sonen, och hans liv, i, och genom oss. Han vill leda oss in i sanningen om honom, om Fadern, och hjälpa oss SE vem dom är. Bara i Jesus kan vi hitta rätt i tillvaron, inta vår rätta plats vid Faderns bröst/sköte, för bara i Jesus hittar vi hem, och till oss själva…"Mamma" hjälper oss hitta vår plats som barn i hemmet! Sonens och dotterns!
Anden vittnar med vår ande att vi ÄR GUDS BARN! Det ska vara vår största lycka, men det går bara i Sonen...för det är bara Sonen som KAN och VET hur ett sant barnaskapsliv ska levas.
Andens roll i Gudomen är den tillbakadragnas, precis som kvinnans roll är på jorden. Inte den tystas, den svagas, den försagdas, den underkuvades, men den upplyftandes, uppmuntrandes, den stärkandes, den hjälpandes, och den sammanfogandes roll! Den som förstår att rätt förestå ett hushåll! Ordspr. 31 är en underbar bild på den helige Ande. Där har vi den perfekta förebilden på allt vad sann kvinnlighet är!

Anden, en av tre separata Gudspersoner
Även om den helige Ande, den tredje personen i Gudomen, är en ”undanskymd” person i Familjen, så är han till 100% en person, med sitt eget jag, sitt eget själv, precis som Jesus och Fadern. Varför har vi så svårt för att se att det handlar om tre separata personer här?
Hur kristna kan få för sig, att dessa Gudspersoner sitter ihop på något underligt sätt, och är GUD i singularis, alltså som ett slags trehövdat väsen, som ”uppenbarar” sig i Fadern, Sonen och den helige Ande? ETT men ändå tre...det är en gåta för mig. Det ÄR TRE SEPARATA PERSONER, som tillsammans bildar Gudomen, vår himmelska Familj, där Fadern är Gud i högsta mening, eftersom han är FADER. Han är överhuvudet i vår Familj! Det är så enkelt att förstå, och Ordet är så klar på den här punkten...
Det är GUDS LIV; ZOÄ, som dom äger i sig själva, som gör dom till just Gudspersoner.

Dom är ETT, visst, men det är INTE bokstavligt, utan ENHETEN i den inbördes relationen, umgängelsen; ett i vilja, tanke, tal, och KÄRLEK, men absolut tre skilda personer, med sitt jag, sitt självliv....och den som umgås med dom, som har sett dom, med sitt hjärtas ögon, och känner dom, SER verkligen att det är så här, och att det stämmer till 100% med Guds eget Ord. Här är det lätt att ta en sidoväg, och lägga ut mera ang. själva Gudomen, men nu handlade det om den helige Ande speciellt, och jag vill beskriva honom, allt efter min egen uppenbarelse och kunskap…

Anden, min Hjälpare för mig fram
När man står där, mitt i svaghet och bävan, går fram till tronen, stående på Ordets grund, det är stunder när bekräftelsen kommer på Andens underbara närvaro...han hjälper mig fram! När jag använder tungotalet, för jag vet inte alltid vad jag ska säga, så finns han där och ger orden liv. Han är ljuvlig och han är dyrbar, denna min skatt. Böneorden som först kan kännas torra, och når högst 1 m på sin höjd ovanför marken, lyfts plötsligt upp till en nivå, där anden och själen börjar svinga sig på friare vingar, MED den helige Ande. När jag tar Ordet i min hand, är Anden där, och i hans kraft når jag plötsligt fram. I hans styrka, i hans kraft sker plötsligt ett byte. Hans kraft, hans hjälp, hans uppenbarelse...och jag är där! Inför Herren, inför den helige, och det sker ett möte. Ett djupt och personligt möte ansikte mot ansikte, där Ordet blir uppenbarat...JESUS! En del anser det vara fel på något sätt att umgås med Anden, och jag undrar varför. Varför skulle det det? I umgängelsen sker saker och ting naturligt, när man följer...Anden in i umgängelse. Visst kan jag prata och umgås med Anden...en stund, och uppleva starka stunder, men han visar alltid vidare, tar mig i handen och för mig inför tronen, lockar mig bort från sin egen person...

Den helige Andes kärlek är stark, svartsjuk. Här finns ett känsloregister som nästan kan skrämma en ibland. Det finns ett sådant engagemang, man kan få känna av, som kan bryta fram i form av hejdlös ilska, (över ondskan) glädje, ömhet, etc etc.Det är känslor till 100%, och det kan man få uppleva från ett ögonblick till ett annat.

Andens vidrörandes kraft
När människor slås till marken av den helige Andes kraft, och beter sig underligt, i våra ögon, så är det inte Anden i sig förstås, som beter sig så, men det är vi som inte klarar av den härlighet och kärlek djupast sett som finns här, och våra förgängliga kroppar där synden finns, reagerar starkt på Guds kraft.Man kan skaka, darra, vrida sig, rulla runt...skratta okontrollerbart, gråta hejdlöst. Det är egentligen bara ofullkomliga barns starka reaktioner på KÄRLEK i första hand det är frågan om.
Hur vänjer man sig vid så mycket kärlek, som finns i Gudomen? Man måste bli övad, vänja sig…i alla fall jag.
Den helige Ande hjälper mig att ta emot, att öppna mig, tills mitt hjärta mer och mer blir förtroget med all denna kärlek. Det kommer en tid när man också blivit förtrogen, och då blir det inte lika ”tumultartat” dessa möten, med det har med vårat helande att göra det här så mycket…

Anden är en person, en levande underbar person i Gudomen, och inte någon slags opersonlig kraft, och vi behöver lära känna honom, bli förtrogen med honom; hans roll i våra liv, hur han verkar, och hans tillvägagångssätt med oss, för att kunna ledas och föras in i barnaskapslivet. Tillsammans med Fadern och Sonen bildar den helige Ande vår Familj där Anden är den sammanhållande parten, den som "förestår hemmet", uppfostrar och hjälper oss hitta vår rätta funktion i tillvaron, den genom vilken vars liv (det gudomliga), och kraft strömmar mellan oss, och binder och förenar oss med varandra!


Tack helige Ande för att du finns hos oss nu! Du kom till oss, mitt i vår svaghet, mitt i vår synd, och födde oss på nytt, allt tack vare din förstfödde Son, och placerade oss i honom. Du förmedlar Liv till oss, och hjälper oss att lära känna er tre; vår Far, vår Storebror, och dig vår andliga Mor, som du djupast sett är, för ni ÄR vår FAMILJ! ALLT ÄR ÄKTA. Jag är så glad för att du finns hos mig...och mina syskon. Välsigna dom, och lyft upp dom på dina starka armar, och omslut dom i din underbara kärlek och kraft!
Visa oss JESUS!!!
Amen i Jesu namn!

More beautiful representations of meetings with the Holy Spirit!