söndag 9 december 2007

Anden avslöjar

Paulus ber i Ef 1:17 om att vi ska få en uppenbarelsens och visdomens ande för att få en rätt KUNSKAP om Gud, och om hans vilja. Kunskap är alltså inget fult, och det betyder inte att vi trillat i högmodets hemska dike, när vi säger oss ha fått ett mått av Guds kunskap. Den kunskap Gud ger, leder till bättre förståelse, trygghet, som tillsammans med kärleken från honom, har alla förutsättningar att hålla oss på rätt väg, genom. Här har vi 1 Kor 13, som recept på bästa ”antibiotika” mot stolthet och högmod.

”Kunskapen blåser upp, men kärleken bygger upp!” 1 Kor 8:1-3. Gud ger inte oss en massa kunskap, för dess egen skull, utan för att vi bättre ska lära känna honom, och hans vägar! Först och främst för umgängelsens egen skull.
Det vi själva är, och har fått genom frälsningen etc.

När vi söker Herren för hans egen skull, SKYNDAR och STRÖMMAR kunskapen till oss, från honom, på ett så naturligt sätt, som alla kunskapens och visdomens skatter bor i , (Kol 2:3) därför att vi är vända åt rätt håll.
Vi ser inte på hans händer i första hand, med tanke att få en massa ifrån honom, men vi lyfter blicken uppåt, och det är när vi ser på honom, är mer intresserad av att lära känna denne underbare person, som vi får del av det som redan är gett till oss. Vi frågar INTE efter kunskapen i sig, men honom Jesus Kristus själv! Den som säger sig ha en massa kunskap, utan att vara mer fascinerad över Herren själv…mkt tveksamt! Kunskapen vi får i Jesus förhärligar HONOM...ALLTID HONOM!

I världen är det fult att säga att man vet vad som är rätt och fel, om olika saker. Det får ingen säga; att man funnit sanningen, för den är ju relativ, och det finns inget absolut rätt och fel. Det kallas för ödmjukhet, och är tankarna bara i linje med det politiskt korrekta…för dagen, så betraktas du som en kärleksfull, vidsynt, normal, och därigenom, accepterad medborgare.
Men sanningen är den, att vi KAN VETA, hur det förhåller sig med saker och ting. Med Jesus i våra hjärtan, och för ögonen, så kan vi med stor frimodighet säga...jag har sett, jag har förstått! Först och främst, att det finns ingen sanning utanför Jesus. Anden bor i våra hjärtan och AVSLÖJAR sanningen om honom, och i honom för oss.
Vi har alltid en liten dörr öppen, för korrigering, från Herren själv, från andra, för vi vet att vi kan feltolka, och missförstå det han säger till oss, p g a att vi är bristfälliga, och vi behöver varandra för en fullare bild…Men vi kan och får vara fasta i det vi sett och förstått, och Herren backar upp oss där i vår övertygelse.
Den som inte är ute efter att visa upp sig själv, sin andlighet, är alltid villig att ändra sig om man blir överbevisad om att man faktiskt kan ta fel…Anden bearbetar våra hjärtan så dom blir mjuka, och mottagliga...

Jesus blev anklagad för att ta för stora ord i sin mun. Han var FÖR frimodig, FÖR säker, FÖR vis...och dom religiösa blev upprörda. "Vem tror han att han är?" Men Jesus VISSTE vem han var, vem hans Far var, hur saker och ting hängde ihop, men den kunskapen han ägde om Fadern, och allt annat därigenom, blåste inte upp honom, eftersom han vandrade i kärlek. Han hade inget kött att brottas med, men han var ansatt som ingen annan av fienden. Vi kan nog inte fatta attackerna han fick uppleva, frestelserna...

Låt oss bli ÄLSKADE! Då faller vårat behov att försvara våra positioner, våra ställningstaganden, våra murar, för något större...JESUS KRISTUS, FADERN OCH DEN HELIGE ANDE! Allt vi äger, av kunskap, av annat, har vi FÅTT TILL SKÄNKS! Så vad har vi att berömma oss av? ABSOLUT INGENTING! Jesus ÄR vår berömmelse!

1 Kor 1:26-31….det säger väl ALLT!